generation8

Det finns förvånansvärt många bloggar av bloggare som tar sig själva på förvånansvärt stort allvar. Påfallande många handlar om kläder, om politik och om skitsaker som överhuvudtaget inte är värda att nämnas. Jag bryr mig inte om vad någon har sett i ett skyltfönster häromdagen eller vad någon debil tyckare anser om regeringen eller oppositionen. Det är inga problem värda att dryfta, det är ingenting annat än välfärdsproblem. Problem konstruerade till problem därför att någon intellektuell krympling behöver fabricera problem för sin bloggliga existens.

Jag har problem. Verkliga problem. Min bror har det, även om han inte vet om det - vilket gör det till mitt problom. Halva grannskapet här har problem utan att de vet om det, därför att de snusar vårt snus som min bror har blandat exotiska örter i. Banken snor oss på pengar vi inte har och vår religiösa sekt är ute och härjar på ett sätt som ingen civiliserad människa får göra. Kommunen försöker sno oss på vår park och villaägareföreningen vill förjuda oss att jaga i parken. Till och med brevbäraren är ett problem av bibliska mått eftersom han jagar osynliga spöken i vårt hus. Våra släktingar - halvsyskon (om de nu är det) - är ett problem för att de vill stjäla slottet och markerna med oss.

Som om det inte räckte vet vi fortfarande inte var mor och far är. Pengarna är återigen slut. Jaktsäsongen är slut och växterna i växthuset har vissnat ned och dött därför att det är så förbolt kallt.Vi stjäl ved från grannen som vi eldar med. Det är hål i taket över västra flygeln. Fåren svälter. Det är riktiga problem. Det handlar inte om huruvida jag ska ha en gul polotröja till en svart kort kjol, eller om jag anser att utrikesministern är en skurk eller inte. 

Det är RIKTIGA problem. 

_{^{http://bloggar.se/om/blockad
http://bloggar.se/om/facket
http://bloggar.se/om/slott
http://bloggar.se/om/adel
http://bloggar.se/om/jakt
http://bloggar.se/om/pengar
http://bloggar.se/om/opera
http://bloggar.se/om/klass
http://bloggar.se/om/ryssland
http://bloggar.se/om/nyrik
http://bloggar.se/om/ekologi
http://bloggar.se/om/sexsekt
http://bloggar.se/om/snus
http://bloggar.se/om/kvinnor
http://bloggar.se/om/historia
http://bloggar.se/om/uppland
http://bloggar.se/om/ekologi
http://bloggar.se/om/kärlek
http://intressant.se/intressant/
http://nyligen.se}} 

Amanda berättade om en dokumentär hon hade sett på TV för något år sedan om en "galen" (hennes ord) brittisk lord som bodde i ett fallfärdigt slott och till varje pris försökte mjölka pengar ur allt och alla för att få ihop till att värma upp slottet. Barnen levde rövare och hans fru var måttligt förtjust i hans många later.
Först skrattade jag gott när hon berättade men efter ett tag slogs jag av en obehaglig känsla: det hade lika gärna kunnat vara vår far och vår familj det handlade om. 

Men å andra sidan, vad är traditioner värda om man inte upprätthåller dem? Det är ju precis vad traditioner ska vara. Man får vara beredd att stå ut med mycket men ger man upp traditionerna har man gett upp sig själv.
 
Operan gör tre föreställningar av Rhenguldet i vår. Det är synd att operan nästan aldrig klarar av att besätta de ledande rollerna med duktiga solister. Jag minns Valkyrian för några år sedan när åtta kraxande kärringar gjorde vad de kunde för att förstöra mästerverket. Å andra sidan tror jag inte att folk bryr sig nuförtiden. Man tar på sig sin Dressmankostym, sätter sig på charterbussen, dricker sin medhavda sprit och går på operan. - Jaså, var det Wagner?  

Den 24 mars ska vi i alla fall gå på föreställningen. Jag hade tänkt att göra det till ett speciellt datum - oavsett solisternas och publikens kvaliteter.

Så här ligger det till.
Amanda och jag är inte syskon. Inte heller Sebastian och hon, eller någon annan av alla människor som har riktat krav mot vårt gods.
För ett ögonblick blev jag ledsen över beskedet. Uppriktigt ledsen. Allt det jag hade gått och trott att jag oroat mig för visade sig vara något jag i själva verket hade hoppats på. Jag hade hoppats på att få en familj, en stor och spretig härlig familj.
Men så var det inte. Visst, vi har ju sekten. Den är som en familj, men kanske lite väl udda. Dessutom - handen på hjärtat - driver vi den vidare bara för att den förser oss med pengar. Pengar är viktigt. Det är varje adelsmans stora ångest. Det är nog av avundsjuka vi tycker att det är finare att vara nyfattig än nyrik.

Vi utnyttjar sekten kort och gott. Det är svårt när man i grunden vill göra gott.
Men å andra sidan vill de bli utnyttjade. Om de tycker om att bli utnyttjade, och jag vill göra andra människor gott så går de två sakerna att förena. Vad har jag då att be om ursäkt för?
Jo, kanske en hel del, men inte att vi har en religiös sekt som bor på tredje våningen och som vill känna sig nyttiga och nödvändiga. Vi ger dem en meningsfull plats i tillvaron och för det betalar de. De är inga dumskallar utan vet att vi behöver pengarna. De ger pengar - vi får pengar. De är lyckliga - vi är lyckliga. Det måste vara oantastligt.

Amanda blev inte ledsen över beskedet. Det gick fem timmar efter att jag hade läst brevet innan hon ringde och bjöd hem mig på middag. Det enda kravet var att jag hade på mig mina prästkläder. Jag går sista terminen. Sedan är det tänkt att jag ska bli något. inte lantgreve - det är ju Sebastians prerogativ. men det enda jag kan tänka på är henne.

I morgon är sista dagen för rådjur och tänk, det skiter jag i. Vi börjar få ont om nipperaskar. Snart är hela mammas samling slut och vi måste hitta något annat att förvara snuset i.