generation8

Nu är det bara dovhjort, liten gris och hare kvar. Det lackar mot sitt slut.
Det har varit en bra säsong, eller vad sägs om:

Tre råbockar en get och två kid.
En kapital galt
En kapital dovhjort och en hind
Två rävar
Fem harar
29 fasaner (varav två hemma)
38 gräsänder (alla hemma)
En kricka (!)
Åtta kanadagäss
Ett gäng morkullor
En massa grågås och slutligen horder av kräftor. Den varma hösten var perfekt. Vi kräftade den sista vändan i mitten av oktober. Jag kan aldrig minnas att vi kräftat så sent tidigare.

Som sagt var, en riktigt bra säsong.

Jag behöver få upp snittet på gris och rådjur. Sedan skulle man kunna fundera på att jobba på att få in mer dovvilt. Dessutom vore det kul att få fälla mufflon och björn. Det börjar bli dags för det om man ska kalla sig riktig jägare. Björn för jag fyllt tjugo år är ett bra mål.

Pappa har aldrig varit i närheten av min statistik.

Det är vulgärt som inget annat, bara automat är värre. Och ändå har det blivit comme il faut. Själv föredrar jag sida/sida. men nuförtiden är naturligt blyhagel nästan helt förbjudet och jag kommer att behöva skaffa mig en sida/sida som tål stålhagel. Jag hade redan gjort det om det inte var för att det kostar minst 35 000 kronor. 
Det är miljövännernas fel. De har vulgäriserat jakten och nu ska vartenda socialfall ut och jaga med sina kamouflagefärgade kläder och bakelitstockar. 

Tillbaka från en och en halv vecka på N Estate i England. Jag jagade gås tillsammans med lite släktingar och det gick sådär. Jag fick inte ned fler än nio på fem dagars jakt. Tillsammans tog vi ändå 93 gäss och det är väl okej. De är hårdskjutna de rackarna.
Min storebror höll till i London under nästan hela vistelsen och kom inte ut till N Estate förrän på den avslutande middagen.
Jag trivs hos släktingarna i England. Ingen avundsjuka, ingen missbrukad allemansrätt. Här är det inte konstigt att en familj äger mark och därmed förfogar över marken utan att kommunen, staten, länsstyrelsen och pöbeln i granngårdarna lägger sig i.
I oktober ska vi tillbaka en vecka, åtminstone jag. Den brittiska fasansäsongen börjar den 1a och kläckeriet har gått på högvarv hela försäsongen. Då blir det verkligen drömjakt.
Jag tänker inte heller avslöja mina släktingars gods, men de här är grannar på lite håll...

Till slut, nästan tre veckor efter premiären fick den första sextaggaren slumra in. Den stod och pallade äpplen nere vid dammen. Jag hade en frisk vind i ansiktet och kunde krypa på den helt ostört.
Det är en speciell känsla att svabba blodet av armarna, äta frukost och ge sig av till skolan.

Drygt 500 hektar mark och vatten ligger under xxx. Mark att jaga på, vatten att fiska i. Mark och vatten att så, bruka och skörda. Ibland spannmål, ibland kräftfiske, ibland jakt och alltför ofta bidrag.
Vi får bidrag för att inte göra någonting. Det säger sig självt att det är en otillfredställande situation.
Dessutom har folk åsikter om att vi jagar på vår egen mark. Det finns de som hävdar att parken borde tillhöra alla, att allemansrätten råder i vår park så att de ska kunna skrämma undan änderna, rådjuren och vildsvinen, fiska upp regnbågarna och kräftorna.
Folk tycker att de har något att säga till om här. Jag förstår det inte.