generation8

Jag sköt en doublé i går det sista jag gjorde i går kväll, brorsan gjorde det hela natten. 
Två gräsänder kom i mörkret. Jag såg dem inte förrän de var kanske tjugo meter ifrån mig men de hördes bra. När de kom flygande mot dammen speglade de sig mot den svagt ljusare norrhimlen och jag smällde på. Bägge stöp ögonaböj och hunden behövde inte förta sig.
Brorsan, vi kan kalla honom Sebastian (faktiskt ganska träffande), sover på samma plan som jag. Mitt rum ligger närmast trappan. Det gick inte att undgå att Sebastian kom hem mitt i natten. Han lyckades riva ned en värja i trapphuset. Därefter utbröt ett högljutt fnitter. Det var tämligen uppenbart att han inte var ensam utan att han hade nattligt sällskap. Inte av en utan av två fallna kvinnor. Det är tjocka väggar i huset, ingen tvekan om det. Men det var likväl svårt att sova.
Sebastian har aldrig riktigt förstått att njuta av jakten. Ibland verkar det som att han gör det utan att riktigt reflektera... bara följer med, skjuter ett skott eller två och är sedan nöjd. Eller snarare rastlös, vill vidare och söker någonting nytt. Han förstår inte att njuta av en fulländad jaktdag när hunden flämtande hämtar in den tjugonde eller tjugofemte anden, när ryggen värker av de två råbockarna man måste släpa genom skogen, eller när regnbågen tar flugan i det sista kastet när mörkret har lagt sig.
Han förstår inte att njuta av de traditioner som XXX vilar på och som vår ätt vilar på.
Undrar om det känns tryggare att falla i sällskap?


http://bloggar.se/om/jakt
http://bloggar.se/om/samh%E4lle

Dammen börjar växa igen. Det har varit för varmt i sommar och för lite regn. Det är visserligen bra för 
änderna men regnbågarna kommer snart att bli lite ledsna och det finns alltid en risk för vattenkvaliteten. Kräftorna behöver bra vattenkvalitet.
En av de som vi skjutsade hem i natt har koppling till kommunen. Han höll på och snackade om att vår park borde öppnas för allmänheten. Jag låtsades om som att jag inte hörde honom. Varför skulle den det. Varför skulle vi behöva släppa in en massa främmande människor på vår mark så att de kan skräpa ned, tjuvfiska och skrämma djuren.
Jag tror att han och de andra bara är avundsjuka. Samtidigt förstår jag inte varför de tillåter sig att vara det. Vår familj har bott här på XXX i åtta generationer. Vi är XXX. Det är vårt och ingen annans. Det har gått i arv från generation till generation och vår ätts blodlinje skär rakt genom tiden. Det här är vårt gods, vår park, vår damm, våra fiskevatten, vår jakt, våra marker och våra byggnader. Hade det inte varit det och hade inte vår ätt bevakat våra rättigheter genom århundradena så hade allting spritts för vinden och en massa rika uppkomlingar hade försökt göra konferensanläggning eller ålderdomshem av det här. Kanske hade någon sån där fackförening köpt in det för medlemmarnas pengar i officiellt syfte att ordna en kursgård men i dolt syfte för att pamparna skulle kunna bo ståndsmässigt och leka fina för andras pengar. 
Men eftersom de inte har kunnat göra det, eftersom vår ätt sett till att hålla dem utanför godsets gränser så har de inte kunnat komma hit och spegla sig i glansen. Det gör dem avundsjuka och bittra. De verkar tycka att de ska ha lika stor rätt till vårt gods som vi har bara därför att de är avundsjuka.
Mina förfäder har inte slitit ont och expanderat godset bara för att framtida fackpampar, politiker och lata människor utan egna ambitioner ska kunna njuta dess frukter. Men i Sverige verkar det anses vara fullt tillräckligt skäl för att tycka så. Det räcker med att någon har det lite bättre så är det orättvist. Och är något orättvist så har man rätt att vara avundsjuk och då har man rätt...
Om de dessutom bara visste vilket jobb det är att hålla godset levande, vilka kostnader det är. Men det struntar de i. De ser bara den vackra ytan och det är den de vill åt. Jag hatar dem och deras larviga låtsasadliga namn. De har inget här att göra.

http://bloggar.se/om/jakt
http://bloggar.se/om/samh%E4lle

Det var pokerbord i natt.
En halv meter tjocka stenväggar räcker inte när pappa spelar poker. Det hördes genom hela slottet. Fastän de satt i stora biblioteket på andra sidan hördes det till mitt och brorsans rum. Det brukar inte vara någon idé att försöka sova så vi smög upp i salongen och kikade på spektaklet.  Som vanligt gick bra för honom. 
Jag undrar varför grannarna kommer tillbaka varje månad och spelar poker?. Varje gång slutar med att de blir förnedrade, fulla och gråtmilda. Pappa är sadisten som njuter av att förnedra dem och de är motsatsen som kommer och tigger efter mer. Och pengar förlorar de, i stort sett varje gång. Jag minns en gång när K inte ville ha grogg och bryskt fick veta att det inte gick för sig att sitta nykter vid pokerbordet.
Jag tror pappa håller koll på dem och ser till att alla dricker för mycket. Själv är han ju närmast immun mot alkohol. Kanske är det där tjusningen ligger. Grannarna får komma hit och supa sig redlösa på slottet. Kanske får de inte det hemma. Här får de det och sedan förlorar de pengar. Pappa ger generösa krediter och när de är så fulla att de inte ens tittar på sina kort hjälper han dem att höja insatsen och syna.
Jag och brorsan fick skjutsa hem de andra till YYY. De var alla ganska fulla och K grät till och med. Jag undrar hur mycket han förlorade?
När de gick ut till bilen passade pappa på. Han kunde inte låta bli att håna dem för deras efternamn. Inte för att de har "son"-namn, utan för att de har haft "son"-namn men har tagit sig namn med finare klang. Jag tycker att sånt är så onödigt. Har man det namn vi har behöver man inte skriva andra på näsan för att de har tagna namn. Alla kan inte vara som vi.
Undrar hur mycket pengar pappa vann?

http://bloggar.se/om/poker
http://bloggar.se/om/samh%E4lle

Tillbaka från en och en halv vecka på N Estate i England. Jag jagade gås tillsammans med lite släktingar och det gick sådär. Jag fick inte ned fler än nio på fem dagars jakt. Tillsammans tog vi ändå 93 gäss och det är väl okej. De är hårdskjutna de rackarna.
Min storebror höll till i London under nästan hela vistelsen och kom inte ut till N Estate förrän på den avslutande middagen.
Jag trivs hos släktingarna i England. Ingen avundsjuka, ingen missbrukad allemansrätt. Här är det inte konstigt att en familj äger mark och därmed förfogar över marken utan att kommunen, staten, länsstyrelsen och pöbeln i granngårdarna lägger sig i.
I oktober ska vi tillbaka en vecka, åtminstone jag. Den brittiska fasansäsongen börjar den 1a och kläckeriet har gått på högvarv hela försäsongen. Då blir det verkligen drömjakt.
Jag tänker inte heller avslöja mina släktingars gods, men de här är grannar på lite håll...

Vi pratade på rasten om vad vi hade för planer... vad vi skulle bli. En hävdade bestämt att han tänkte bli journalist (och synas på TV), en annan företagare (förmögen sådan), en tredje mäklare (ännu mer förmögen sådan) och den fjärde, hon ville bli riksdagspolitiker.
Det är inga dåliga mål men det gäller att sätta ribban högt. Jag undrar hur många som vaknar upp en dag när de är trettio år eller så och inser att de inte blev i närheten av vad de hade tänkt sig. Blir man besviken, eller låtsas man som ingenting?
Ingen frågade mig. Det verkade som att alla redan visste att jag ska bli godsägare. Det är inga planer utan det är precis vad jag ska bli, vare sig jag vill eller inte. Det har nämligen far bestämt.
För ett ögonblick funderade jag på att säga att jag ville bli någonting banalt och simpelt, som lärare eller butiksanställd. Men som sagt var, mitt uppdrag är att ta hand om gården, huset, djuren, markerna, skogen och åkrarna. Vare sig jag vill eller inte.

Till slut, nästan tre veckor efter premiären fick den första sextaggaren slumra in. Den stod och pallade äpplen nere vid dammen. Jag hade en frisk vind i ansiktet och kunde krypa på den helt ostört.
Det är en speciell känsla att svabba blodet av armarna, äta frukost och ge sig av till skolan.

Drygt 500 hektar mark och vatten ligger under xxx. Mark att jaga på, vatten att fiska i. Mark och vatten att så, bruka och skörda. Ibland spannmål, ibland kräftfiske, ibland jakt och alltför ofta bidrag.
Vi får bidrag för att inte göra någonting. Det säger sig självt att det är en otillfredställande situation.
Dessutom har folk åsikter om att vi jagar på vår egen mark. Det finns de som hävdar att parken borde tillhöra alla, att allemansrätten råder i vår park så att de ska kunna skrämma undan änderna, rådjuren och vildsvinen, fiska upp regnbågarna och kräftorna.
Folk tycker att de har något att säga till om här. Jag förstår det inte.