generation8

Igår kväll var jag på Ragnarrök på Operan. Dalayman var lika fantastisk och lysande som hon alltid varit.
Jag mindes första gången jag var på Operan. Med skräck.
Jag var 8 eller 9 år och vi skulle gå på Ragnarrök nere i Bayreuth. Min mor försökte säga att det kanske inte var någon lysande idé med tanke på föreställningens längd, att Wagner kanske inte var den bästa operaintroduktionen för barn och att just Ragnarrök kanske inte var den bästa Wagnerintroduktionen... 
Min far svarade då: "Det finns ingen genväg till Wagner". 
Det blev ett mantra för mig genom min enfaldiga, romantiska och förljugna barndom. "Det finns ingen genväg till Wagner".
Men det finns det. Min far tog den.
Han förstod aldrig handlingen i Ringensviten. Han tjusades av handlingens yttre skepnad, av gudarna och halvgudarna, om kampen mellan gott och ont och den romantiska bilden av ödet. Men han förstod aldrig budskapet. Efter att jag såg Rhenguldet i våras insåg jag hur det ligger till. Hur lumpna, hlgfärdiga, giriga och föga gudalika gudarna var i handlingen. Och hur lika vår familj de var. Giriga och burdusa men med en fin yta.
Efter gårdagskvällens Ragnarrök med Dalaymans skakande magnifika Brünnhilde fullbordades också min självbild, bilden av min familj. När Brünnhilde gråtande besjunger Siefried och samtidigt bannar honom för hans otrohet var det som att kliva rakt in i min egen familj. Lumpet och förljuget.  

OPERA SLOTT ADEL JAKT SNUS UPPLAND HISTORIA KÄRLEK

^{_{http://intressant.se/intressant/
http://nyligen.se}}