En protest mot julbelysningen
I år ska jag göra någonting alldeles speciellt. Något spektakulärt som jag drömt om, något som bara varar i sex-sju timmar för att sedan försvinna. Det förändrar ingenting, det är inte produktivt. För cynikern är det bortkastade pengar. Ganska mycket, bör det tilläggas.
Förra julen drömde jag om att placera marschaller längs med hela allén, från slottet ut till landsvägen vid kyrkan. Vi talar om en sträcka på 1,4 kilometer. Jag har räknat och stegat... och inhandlat 300 marschaller. Hela sekten återsamlas till jul och några av Sebastians polare ställer upp. Totalt är vi nio personer som ska tända 300 marschaller. Sedan ska vi dricka jul och därefter gå genom allén och njuta.
Jag vet inte om det blir en njutning, inte ens om det går att få eld på så många. Jag betraktar det som en installation. En god anledning att bjuda in vänner och ha en julfest.
Hoppas att det inte blir blåsigt.
Eller så kan man se det som en protest mot folket borta i ghettot, alla de som smäller upp en blinkande ren bredvid brevlådan eller hänger elektrifierade kransar (levererade färdiga med ljusen i plastkransarna) och därmed skaffat i deras tycke nödvändiga attribut för att betrakta julefriden som komplett innan de hastar vidare till affären för att panik- och ryggradsmässigt köpa alla de julklappar som barnen kräver.
Jag inser att jag tillhör en utdöende sort. När jag var liten var min julklappslista ett uttryck för from förhoppning. det var aldrig tal om att jag SKULLE ha allt som stod där. Men när ingen längre bryr sig om sin familj - jag menar bryr sig om så där på riktigt så att man prioriterar gemenskap före materiella ting - så blir det förmodligen naturligt att köpa allt som står på julklappslistan.
En morgon förra helgen såg jag en förälder som kom dragande på sitt barn i pulka (över vår hage naturligtvis...). Det är väl okej att dra sitt barn i pulka. Problemet var bara att det inte var någon snö. Det var ett sprött lager rimfrost efter en kall natt. Men om barnet ville åka pulka måste barnet få åka pulka.
Fast å andra sidan: vi fick varken julklappar eller nära gemenskap.
Det ska vi rätta till när vi samlar sekten till ett julfirande med 300 marschaller.
Hoppas att inte Luftfartsverket får fnatt.
Adams julsång med Jussi
(som faktiskt heter "Adams julsång" och inget annat)
Förra julen drömde jag om att placera marschaller längs med hela allén, från slottet ut till landsvägen vid kyrkan. Vi talar om en sträcka på 1,4 kilometer. Jag har räknat och stegat... och inhandlat 300 marschaller. Hela sekten återsamlas till jul och några av Sebastians polare ställer upp. Totalt är vi nio personer som ska tända 300 marschaller. Sedan ska vi dricka jul och därefter gå genom allén och njuta.
Jag vet inte om det blir en njutning, inte ens om det går att få eld på så många. Jag betraktar det som en installation. En god anledning att bjuda in vänner och ha en julfest.
Hoppas att det inte blir blåsigt.
Eller så kan man se det som en protest mot folket borta i ghettot, alla de som smäller upp en blinkande ren bredvid brevlådan eller hänger elektrifierade kransar (levererade färdiga med ljusen i plastkransarna) och därmed skaffat i deras tycke nödvändiga attribut för att betrakta julefriden som komplett innan de hastar vidare till affären för att panik- och ryggradsmässigt köpa alla de julklappar som barnen kräver.
Jag inser att jag tillhör en utdöende sort. När jag var liten var min julklappslista ett uttryck för from förhoppning. det var aldrig tal om att jag SKULLE ha allt som stod där. Men när ingen längre bryr sig om sin familj - jag menar bryr sig om så där på riktigt så att man prioriterar gemenskap före materiella ting - så blir det förmodligen naturligt att köpa allt som står på julklappslistan.
En morgon förra helgen såg jag en förälder som kom dragande på sitt barn i pulka (över vår hage naturligtvis...). Det är väl okej att dra sitt barn i pulka. Problemet var bara att det inte var någon snö. Det var ett sprött lager rimfrost efter en kall natt. Men om barnet ville åka pulka måste barnet få åka pulka.
Fast å andra sidan: vi fick varken julklappar eller nära gemenskap.
Det ska vi rätta till när vi samlar sekten till ett julfirande med 300 marschaller.
Hoppas att inte Luftfartsverket får fnatt.
Adams julsång med Jussi
(som faktiskt heter "Adams julsång" och inget annat)
Kommentarer
Postat av: Charles
Mycket finurlig och välskriven blogg! Man kan önska att den är sann men det är en vacker maskirovka värd att beundra. Stiligt Max!
Trackback
