generation8

I veckan blev jag kontaktad av en journalist. Hur hon lyckades få reda på min identitet är en gåta, men uppenbarligen går det att spåra via inlägg på någon blogg. Hon har koll på allt, har läst allt jag har skrivit och hade en massa frågor om sånt jag inte har skrivit.
Till saken. Hon vill skriva en story om mig, min bror och vårt gods - liksom om våra föräldrar. Förmodligen läser hon det här inlägget (hej!) som jag skriver nu. Hon hävdade att hon kunde skriva så att min identitet förblev anonym...
Tjena, så går det med anonymiteten.
Pengar är som bekant det stående problemet här på godsete så jag kom med ett djärvt förslag - hundra tusen kronor och hon får skriva vad hon vill om oss.
Så går det till när man säljer sin själ. Så går det till när självförnedringen når klimax, när man blir driftkucku i medelklassens storstadspress.
Vad hände?
Hon avböjde. Som ett gement luder erbjöd jag mig henne att våldföra sig på min ära och hon tackade nej! I stället föreslog hon att hon skulle skriva en bok om mig, en roman, med fingerade namn, fingerade platser men baserad på verkligheten. Vår verklighet.
Jo-jo. Vad tjänar jag på det?

Lina:
Ja, nu har du läst det här inlägget om din framstöt och vad jag tycker om det. Så krass är verkligheten. Det vill säga min verklighet. Ge mig pengar så ställer jag upp på vad som helst.