generation8

Vi har fortfarande inte hört någonting från pappa och mamma. Däremot har vi hört av kommunen, polisen, banken och villaägareföreningen. Till och med prästen har kommit hit med sina tarvliga insinuationer.
Kommunen tänker uppenbarligen, trots våra protester, göra om vår stora delar av vår mark till en ekopark. Dessutom ska de bygga en ekologisk konferensanläggning nere i hagen. De har redan satt ett pris på marken som de förväntar sig att vi ska betala. Jag försökte invända att det inte blir någon affär eftersom pappa inte är hemma och inte kan skriva på papper. Det verkar inte spela någon roll för kommunen. De hävdar att de kan göra det ändå.
Närpolisen hävdar att han företräder en massa människor som jag är släkt med...? Jag vet inte om vem som har en skruv lös, men några borta i YYY-dal har tydligen fått för sig att de är halvsyskon med oss.
Banken kräver mer betalt. Vi har lyckats sköta räntebetalningarna, men det räcker tydligen inte. Bankfascisten säger att han kan säga upp lånen vilken dag som helst, bäst han gitter.
Jag stod och fiskade nere vid dammen i mina bästa rossläderstövlar och gröna kavaj när han kom ned i jeans och berättade det. Jag låtsades om som att jag inte hörde honom. Det var ganska kul... ett tag.
Prästen insinuerar att jag och min bror driver en sexsekt... Jag vet inte vad man ska svara på sådana beskyllningar. Har funderat på att polisanmäla honom för förtal. Men då är det närpolisen jag ska gå till och vi är inte precis såta vänner.
Villaägareföreningen vill förbjuda jakten på vår mark. De hävdar att risken är för stor för att en förlupen kula ska hamna i YYY-dal. De hävdar att de har rätten på sin sida i och med att parken blir detaljplanelagt område.
En sak är säker, hamnar en av mina kulor i YYY-dal kommer den inte vara förlupen i alla fall.
Det komiska i sammanhanget är att närpolisen har råkat i luven med villaägareföreningen och kommunen. Eftersom han företräder en massa människor som anser sig ha någon slags besynnerlig rätt till vårt slott och våra marker pga den där förvirrade släktfrågan, tror han att de ska sänka värdet på "hans" tillgång. 
Om en månad ska vi tydligen underkasta oss ett DNA-prov, min bror och jag. 

Samtidigt är de alla så skamlösa och fräcka. De kommer hit med sina krav, domderar och lever rövare och så slutar det alltid med att de köper vårt snus. Vi verkar ha konstruerat världens mest vanebildande snus. Starkt är det också. postiljonen blir bara konstigare och konstigare. Han till och med röker vårt snus, springer i växthuset dagarna i ända och plockar med plantorna och häromdagen fick han en black out.
Det verkar ha hänt med kärringen som företräder villaägareföreningen också. I förrgår körde hon rakt genom grannens stenmur med sin fula bil. Det var ren sinkadus att Sebastian och jag kom förbi och kunde kräva henne på två tusen kronor för reparationen. Det komiska är att hon inte visste att det var grannens stenmur.

Vi är tillbaka i den onda spiralen och har börjat sälja antikviteter. Gunnar har haft svårt att fixa fram mer pengar, eller vi vill inte att han ska göra det helt enkelt av skäl som jag inte kan gå in på. Hon i grindstugan har uppenbarligen betalat ett långt förskott till pappa så henne kan vi inte få mer av. Vi behöver nog ta tag i den där sekten och se vad vi kan göra av den...

Vi verkar ha alla emot oss. Numer flyger också flygplanen till och från flygplatsen precis över oss. De gjorde de aldrig när pappa var hemma.


_{^{http://bloggar.se/om/slott
http://bloggar.se/om/jakt
http://bloggar.se/om/pengar
http://bloggar.se/om/samhälle
http://bloggar.se/om/ekologi
http://bloggar.se/om/sexsekt
http://bloggar.se/om/snus}}
http://bloggar.se/om/kvinnor
http://bloggar.se/om/kärlek
_{^{http://intressant.se/intressant/
http://nyligen.se
http://nyligen.se/ping/}}

Nu har vi en glassbil som är fylld med olika sorters isglassar. Jag lånade Sebastians körkort när jag skrev på kontraktet. Han gillade inte det, visade det sig. Kanske för att det är vinter, kanske för att han inte tycker om glass. Men en glassbil har vi.

Vår trädgårdstomte som bor på vinden, som jag kallar Gunnar, gjorde någonting bissart igår.
Jag berättade som det var, att det saknas 25 000 kronor. Han lovade att ordna fram dem på stubinen.
"Ta 50 000 när du ändå är igång", sa Sebastian.
Mycket riktigt, Gunnar stack iväg och kom tillbaka efter bara 40 minuter med - om man ska vara nogräknad - 54 000 kronor. Han är en gåta den där Gunnar.

Sedan gick vi och jagade rådjur. Gunnar sprang runt i skogen och levde rövare. Och då menar jag verkligen sprang. Han drev ut en sextaggare mitt framför ögonen på mig. Han ska nog få vara med på middagen när den hängt klar. Han vill helst inte röra sig i salongerna, säger att han inte får det för pappa.
Det är ett problem. Å ena sidan vill jag säga att han inte behöver bry sig eftersom pappa är på semester. Å andra sidan kommer han ju snart hem. Vi vet inte när och det vore dumt att skrämma bort Gunnar på kuppen. Han jobbar bra och betalar bra.

Vi har fortfarande inte hört någonting från mamma och pappa sedan vykortet kom. Däremot har banken, snarare bankkamrern, börjat komma hit oftare och lägga sig. Han fiskar efter uppgifter och kommer med syrliga insnuationer om skulderna.

Vi kan kalla honom för Gunnar.
Gunnar hade utan vår kännedom bott i stallet i några månader. Uppenbarligen hade han pappas tillåtelse att göra det. Varför har jag inte riktigt förstått, men han envisas med att betala pengar till oss därför att han gjorde det till vår far. Det är bra pengar som täcker en tredjedel av månadens räkningar.
Gunnar är en kluven person. Ibland vibrerar han av liv och ibland tycker han att livet inte är värt att leva. Han har funderat mycket på det där med livet och döden och på något sätt har pappa varit inblandad. Så fort Gunnar får tid att sitta ned och fundera börjar han prata om meningslösheten med livet. Dessutom verkar det finnas åtskilliga religiösa grubblerier i botten. Gunnar är en ensam människa som verkar längta efter ett sammanhang. Så fort man ger honom uppgifter att jobba med blir han som ett lyckligt barn.
Både Sebastian och jag tyckte det var bättre att han bor på vindsvåningen för de pengar han betalade. När han fick förslaget gick han raka vägen in i slottet, stormade upp för trapporna och började städa sig in. Han städade i en vecka. Det började med hans rum och sedan fortsatte det i de andra rummen. Han sköter också om buxbomen och jagar ut inkräktare från våra marker. Jag vet inte när han sover men han verkar vara lycklig så länge han har något att göra.
Däremot envisas han att kalla mig och Sebastian för "Ledarens barn". Ledaren är uppenbarligen pappa. Gunnar säger att det finns fler medlemmar i flocken som också ligger efter med betalningarna till Ledaren. Men han är inte särskilt pigg på att berätta vilka de är. Däremot delar han min uppfattning att pappa kommer att komma tillbaka.
Gunnar är också duktig med växter. Han har rensat ogräset i Sebastians växthus under hela sommaren och hösten.


_{^{http://bloggar.se/om/slott
http://bloggar.se/om/jakt
http://bloggar.se/om/snus
http://bloggar.se/om/pengar}}
http://bloggar.se/om/religion
_{^{http://intressant.se/intressant/
http://nyligen.se}}

När pappa spelade poker var det aldrig på nätet. Det var alltid motspelare som han själv valde ut. Han hällde sprit i dem och förmodligen visste han att de var rätt odugliga spelare redan i nyktert tillstånd. Insatserna kunde bli ganska våldsamma och så gott som alltid gick pappa segrande ur striden. En gång vann han 14 hektar åker. Tyvärr var det av en släkting och sedan dess firar vi inga jular mer hos dem. Men pappa var nöjd.
Så var det för två år sedan när han bjöd på kräftfiske med mycket öl och snaps. När klockan var två på natten beordrade han upp sällskapet till biblioteket för en runda. Det slutade inte förrän åtta på morgonen och jag och Sebastian fick skjutsa hem tre trötta, fulla och tillintetgjorda rånoffer. En av dem var (och är fortfarande) polis. Jag minns pappas min väldigt tydligt när han förklarade att det var dags för mig att börja övningsköra. Polisen sa ingenting om det utan lät sig villigt skjutsas hem tillsammans med de andra. Jag fortsatte att köra bil med polisens goda minne. Jag behövde varken övningsskylt, tillstånd eller bisittare...
Men så för några veckor sedan fick polisen för sig att jag inte fick köra längre. Jag förstår fortfarande inte varför det plötsligt har blivit omöjligt. Klart är i alla fall att om pappa var hemma skulle han aldrig våga ta ton. Så verkar det vara med varenda jäkel runt vårt gods. Kommunenpampen, bankdirektören, polisen och ordföranden i villarättsföreningen - ja till och med prästen - har börjat komma besök och lägga sig i vad vi gör, vad vi inte gör, hur vi gör det vi gör.
Det är som om det uppstod ett maktvakuum när mamma och pappa åkte på semester och nu försöker omvärlden fylla det.
Vi har inte hört av mammaoch pappa sedan vykortet kom. Sebastian verkar vilja ge upp allting. Den stollen tror att de har åkt för gott. Men det inser väl vem som helst att man inte lämnar ett slott som gått i arv i sju generationer. Till en början var det svårt att övertyga Sebastian om att det inte spelade någon roll om de gav sig iväg, att det ändå var vår plikt som åttonde generation att ta över. Nu verkar han vara med på noterna. Även om jag hatar hans slabbiga och snuskiga snus så är det onekligen en bra intäktsskälla. Vi säljer en matta och en tavla i månaden och så lägger vi till det jämna flödet av pengar från snuset. Det räcker för att betala räkningarna. Däremot har vi varit tvungna att ställa in den planerade fasanjakten till England.
Sebastian verkar inte vara helt missnöjd med det. Han har hittat någon ny kvinna att besöka i byn om nätterna.
Sedan har vi vår nattlige gäst... vi har nu fått kläm på honom. han är identifierad och har flyttat in på slottet. Det är en märklig figur som tarvar en egen berättelse. Jag återkommer i ärendet.

Folk kommer dagligen och vill köpa vårt snus. Senbastian säljer det för en hundralapp per nipperask. Tyvärr måste jag medge att brorsan har bättre avans på sitt snus än vad jag har på pokern... men jag har ännu inte äntrat de stora borden.

och gud ske lov spelar många av dem nätpoker. Jag har dubblat mitt kapital på kort tid. Jag har gått från 45 till 87 dollar och det är dags att lassa in mer pengar och få lite hävstång så att säga.
Ibland har det gått nästan för bra. Vid ett tillfälle fick jag en färgstege med ess på toppen...  Hur ofta händer det? Jag fick sådan panik att jag gick all in och skrämde bort vartenda människa. Som om det inte räckte slängde jag korten i rena förvirringen. Jag borde ha visat dem åtminstone för att skrämma folk lite extra.
Omgången därefter drog jag in en kåk med triss i kungar. Då synade folk, fast förvissade om att jag hade hittat ett bluffrecept.

Poker på nätet, trodde det var något enkelt...
Det började bra och jag vann rätt mycket pengar. Med med tuppkammen växte de överdrivna förväntningarna. Det som i fredags var avsatt till nästa veckas räkningar var ett tag tillräckligt för nästa veckas också. Idag är det inte mycket kvar.
Funderar på min far som i princip alltid vinner på poker. Börjar förstå att det är en fördel att kunna välja motståndare själv. Man jag ger inte upp. Nu måste jag vinna tillbaka.
Om du stöter på mig på en pokersajt med aliaset MaxVIII vill jag att du tänker på att jag verkligen behöver vinna. Min ätt behöver det. Det handlar om att försöka behålla XXX slott i en åttonde generation. Sedan har jag gjort mitt.

Det är en karl i kanske 50-årsåldern som smyger runt här på godset. Han är taffligt klädd och ser allmänt bedagad ut. Vi försökte ta fatt på honom men han kom undan. Vi hade satt ut en äkta matta som lockbete. När det började regna kom han gående och plockade upp mattan, rullade ihop den och placerade den under snedtaket vid stallet. Han tog den inte, gjorde inget annat väsen av sig utan rullade bara ihop den och placerade den i skydd för regnet...
Det var visserligen ganska mörkt men vi spanade inifrån trapphuset. Frågan är bara vem det är och varför han gör det?