generation8

HIttar inte mina tofflor...
Golven är svinkalla. Den äckliga vintern kommer och det blir kallt i hela slottet. Stengolven är sköna när sommarhettan är som värst men under resterande 11 månader är de avskyvärda. Den råa och fuktiga kölden letar sig upp i benhinnorna och äter sig fast i kroppen.

Det är skönt att gå till skolan på dagarna och sitta i värmen och njuta. Vi måste börja elda på allvar med ved. Elräkningen är inte att leka med. Vi sålde en tavla i förrgår till kontorschefen på banken. Det är en gammal vän till familjen och vi fick ett bra pris.

^{_{http://bloggar.se/om/slott
http://bloggar.se/om/jakt
http://bloggar.se/om/samh%E4lle
http://intressant.se/intressant/
http://nyligen.se}}

I natt hände det igen, det är någon som rör sig runt huset.
Vi hade glömt en gammal rokokosoffa ute på grusrundeln. Det regnade i natt. I morse kom jag på det och sprang förtvivlat ut, halvnaken och huttrande i regnet. Den är ganska gammal och med tanke på alla räkningar vi har vore det bättre att sälja den på auktion i stället för att låta regnet förstöra den.
Jag blev alldeles perplex. Soffan var borta.
Först trodde jag att någon hade varit här och stulit den, postiljonen eller någon från bostadsområdet YYY. Men så i eftermiddags hittade vi soffan. Den stod uppe på lastbryggan till stallet. Sebastian hade inte burit dit den och hur skulle han kunna ha gjort det? Den är alldeles för stor och väger alldeles för mycket, även för någon som inte är så lat som han. Det måste ha varit två personer som lyfte upp den.
Det är skrämmande och obehagligt och jag vet inte vem det är som smyger omkring här på XXX:s slott.
Vi måste göra något åt det. Jag vet bara inte vad.
Sebastian är iväg någonstans på en ny date och jag har hela slottet för mig själv. Jag har aldrig tidigare varit nervös eller orolig, har aldrig trott på spöken. Men jag vet att det är någon som smyger omkring därute.  

Vi har räkningar. Det kommer att ramla in fler räkningar under de närmaste dagarna.
Sebastian flinar bara till svar när jag försöker få honom att ta ansvar.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra.

Postiljonen kom ett vykort i fredags. 
"Hej AA och BB. Pappa och jag har det jättebra här och vi har bestämt oss för att stanna kvar. Hoppas ni förstår. Många kramar från mamma och pappa."

Poststämplat i Brasilien.
Jag har inte möjlighet att scanna, men det såg ut ungefär så här:  

http://bloggar.se/om/brasilien  
http://bloggar.se/om/samh%E4lle

Jag glömde att komma till själva poängen i förra inlägget...

Medan jag och Sebastian stod och huttrade på stenen nere vid dammen försökte jag berätta om nyttan av att bevara XXX i familjens ägo, förklara varför det är vår plikt att arbeta för godsets bästa, tittade han på mig som om jag vore korkad. Efter ett tag sa han:
-Du kan inte stiga ned i samma flod två gånger.
Jag vet att han inte vet något om klassisk grekisk filosofi. Jag vet att han inte läst Herakleitos, givet att han inte var en hon och fanns på en lättklädd bild i Slitz eller Café. Jag vet att han inte förstod meningen med uttrycket. Men ändå var det obehagligt. Han är den äldste av oss två, därmed är det egentligen han som ska ärva godset. Men han verkar hylla förändringen som sådan, som om det fanns något gott i förändring bara för förändringens egen skull.
Det som stör mig är att det är han som är pappas favorit. Det är inte uttalat men det finns där. Pappa accepterar saker och åsikter hos honom som han aldrig skulle acceptera hos mig. Fastän Sebastian har urusla betyg så skrattar bara pappa när betygen kommer på tal. Men mina betyg nagelfars från morgon till kväll. Sebastian är lat och bekväm, tar alltid genvägar, ser alltid till att komma väl ut ur alla jobbiga situationer, skyller i från sig och fuskar så fort tillfälle ges. Och pappa skrattar uppmuntrande...
Jag tror att min egen bror är vilsen och att han kanske mer tvivlar på sig själv än på XXX.
Kanske är det därför han revolterar och snusar som en annan flåbuse, springer i bostadsomrdet YYY på nätterna och gömmer sig i hundkojor när de äkta männen anar misstankar. Kanske är det bäst för XXX att det är jag som tar över så småningom.


http://bloggar.se/om/jakt
http://bloggar.se/om/samh%E4lle

Sebastian och jag stod en stund nere på stenen vid dammen igår kväll. Det är en plats där vi tillbringat många stunder genom åren. Stenen ligger vid den plats där ån, eller om det kanske mer liknar en bäck, rinner ut i dammen. Det är en stor sten som är flat på ovansidan. Stenen markerar slutet av ån och början på dammen. Vattnet slingrar sig i försiktiga och sirliga virvlar på var sin sida om stenen innan det tumlar ut i den mörka dammen. 
Just på den stenen stod vi och betraktade slottet, parken, starrängen och hagmarken. Det är en underbar plats där tiden står stilla. Mina förfäder anlade dammen, farfar lät föra dit den stora stenen och det är jag som har skött om den i flera år. Det är jag som har sett till att kräftorna trivs och det är jag som matar in änderna med foderautomaten. Det är mitt paradis där tiden står stilla. Hit når inte förändringen.
Varma sommardagar och kvällar har vi legat och slöat på stenen innan vi kastat oss ut i vattnet. Kyliga vårkvällar har vi stått och huttrat i väntan på att regnbågarna ska hugga och nu på hösten är det den bästa platsen att ställa upp en skärm till andjakten. På vintern är den som gjord för att sitta på och snöra på sig skridskorna.
Trots att Sebastian är den äldre av oss två har han bara skrattat åt mitt arbete nere vid dammen och kallat det för mitt pastorat (syftar nog på pastoral). Han borde förstå att värdera det vi och våra förfäder har skapat men struntar oftast i att vårda traditionen på XXX. Men inte alltid. När han har sällskap brukar han gå på månskenspromenader ned till stenen. Då duger den. 
Jag hoppas att jag någon gång kommer att få egna barn så att de så småningom kan ta vid, att de ska lära sig simma i dammen och ligga och slöa i sommarsolen på stenen. De blir nionde generationen av vår ätt på XXX och de ska upprätthålla de traditioner som vår ätt alltid har haft. Och de ska så småningom ligga sida vid sida, mot mina axlar, i gravkumlet medan deras barn och barnbarn berättar för sina barn om deras förfäder. Och tiden ska stå stilla.
Jag hoppas att XXX aldrig förändras, att allting förblir som det alltid har varit och att vår ätt för alltid kommer att bo här. Men det är inte lätt, det ska gudarna veta. Samhället kräver ständigt in skatt, uppvärmningen kostar ohyggligt men om vi inte värmer huset får vi så småningom problem med fukten och underhållet. Djuren är krävande arbete och ständigt måste vi bevaka det som är vårt för att inte omvärlden ska försöka roffa åt sig det som är vårt.


http://bloggar.se/om/jakt
http://bloggar.se/om/samh%E4lle

Vi har inte hört av mamma och pappa sen de åkte. Jag trodde storebror hade koll på vart de skulle, men det borde jag ha fattat att han inte har någon koll, på nåt. Vi borde njuta av livet när vi kan husera fritt på slottet, men det är svårt. Jag har en ständig känsla av olust.

Vår lantbrevbärare är en besynnerlig människa. Internt i familjen kallar vi honom postiljonen. Det var pappa som började använda uttrycket efter att postiljonen hade kört över och förstört en trädgårdskratta. Postiljonen har accepterat sitt smeknamn, ovetande om att pappa syftar på hjon i ändelsen.
Icke desto mindre är postiljonen en besynnerlig människa. Han sladdade ständigt i gruset utanför huset ända tills den dag pappa placerade krattan under hans bildäck. Däcket gick naturligtvis sönder. liksom krattan, och pappa skällde ut honom för att han inte såg sig för var han körde.
En parentes i sammanhanget är att pappa också bråkade med Kungliga Postverket och lyckades utverka en utbetalningsavi från verket på fem tusen kronor för krattan. Jag tror att han till och med slapp betala expeditionsavgiften när han löste in den.
Nåja. Ända sedan den händelsen har postiljonen kört försiktigt i gruset. Men i dag hände något. Jag var hemma hela dagen och tvättade och fixade lite annat. Från köket bevittnade jag den gula bilens stormiga entré, stopp och sorti. I ett moln sladdade han i gruset, och körde lika häftigt iväg. Han har inte gjort det på över ett år, men nu plötsligt. Och att det var samma postiljon som tidigare råder det ingen tvekan om. Det långa stripiga håret känner jag väl igen.
Men varför har han börjat igen? Vet han att pappa och mamma är bortresta? Och hur kan han veta det. Och i så fall, är det skäl nog att börja bete sig som en flåbuse igen?

Så var det med postiljonen. Sedan har vi det andra hjonet...
När jag kom ned i morse i köket satt Sebastian vid frukostbordet, iklädd prästkläder. Jag känner ingen människa som missförstått de tio budorden så mycket som han. Hans förklaring till det udda klädvalet var att han inte hade några andra rena kläder och att han hade hittat kläderna på vinden. Valet stod mellan en översteuniform från 20-talet och prästkläderna. De senare var hyggligt rena och luktade inte av år på vinden...

Så, det var därför jag stannade hemma för att tvätta. Vem vill ha en storebror som leker präst?


http://bloggar.se/om/jakt
http://bloggar.se/om/samh%E4lle

I går natt hörde jag något besynnerligt som jag aldrig har hört tidigare här på slottet. Det var ett rasslande ljud. Inte något sådant där larvigt ljud från olycksaliga andar som drar kedjor omkring sig utan ett vagt och flyktigt rassel, ungefär som när någon krattar gruset. Jag hade inte tänkt på saken mer, hade förmodligen inte ens kommit ihåg ljudet om det inte var för i morse.
Att kratta grusrundeln är normalt en av mina uppgifter. Jag gör det varje lördag. Storebror gör det aldrig - i princip gör han ingenting annat än att pilla med sitt snus. I går hade vi som sagt var fokus på andra saker än godsets skötsel och pappa var inte hemma för att kontrollera hur jag höll efter gruset.
Men det var det där besynnerliga ljudet som jag hörde när jag somnade (på mattan i lilla salongen faktiskt) i går natt. I morse när jag vaknade tänkte jag inte på saken förrän Sebastian påpekade att det var onödigt att kratta gruset när pappa och mamma inte är hemma.
Gruset var krattat! I perfekt rundmönster var hela rundeln krattad och såvitt jag minns var det inte jag. Hade det varit jag hade resultatet förmodligen inte varit så perfekt. Det var då jag kom i håg ljudet från i går natt. Det vaga och rassliga ljudet var just ljudet av någon som krattade gruset.

Någon krattade gruset i rundeln i natt. Vem vet jag inte, varför vet jag inte heller men någon har gjort det och jag tycker inte om det. Spökar det? Nja, varför i allsin dar skulle ett spöke kratta gruset? Men någon gjorde det och det är obehagligt att inte veta vem det är.

Jag har en annan diger uppgift här på slottet, nämligen att hålla liv i den nyplanterade buxbomen. Vi planterade en ny häck i våras och efter den här torra sommaren har det varit mycket att vattna. Vem det än är som krattar gruset får han eller hon gärna ta sig an buxbomen också.

Det här är buxbom, bilden hämtad från annat håll:



http://bloggar.se/om/jakt
http://bloggar.se/om/samh%E4lle

Om det ändå hade stannat vid rödvinet...
Sebastian kom på den ljusa idén att addera en smula cognac till dryckjommet. Det var dömt att misslyckas redan från början. Inte cognacen som sådan, utan att han hällde vatten i karaffen för att skyla vårt brott. Det är uppenbarligen stor skillnad på 43-procentig cognac och 30-procentig, eller om det rent av blev 20-procentig.
Tur att pappa och mamma har åkt iväg på semester så vi har några dagar på oss att återställa alkoholbalansen i karaffen. Det ska vi nog göra med vinet med. Fanken, det blev en dyr kväll.

Jag sköt en doublé i går det sista jag gjorde i går kväll, brorsan gjorde det hela natten. 
Två gräsänder kom i mörkret. Jag såg dem inte förrän de var kanske tjugo meter ifrån mig men de hördes bra. När de kom flygande mot dammen speglade de sig mot den svagt ljusare norrhimlen och jag smällde på. Bägge stöp ögonaböj och hunden behövde inte förta sig.
Brorsan, vi kan kalla honom Sebastian (faktiskt ganska träffande), sover på samma plan som jag. Mitt rum ligger närmast trappan. Det gick inte att undgå att Sebastian kom hem mitt i natten. Han lyckades riva ned en värja i trapphuset. Därefter utbröt ett högljutt fnitter. Det var tämligen uppenbart att han inte var ensam utan att han hade nattligt sällskap. Inte av en utan av två fallna kvinnor. Det är tjocka väggar i huset, ingen tvekan om det. Men det var likväl svårt att sova.
Sebastian har aldrig riktigt förstått att njuta av jakten. Ibland verkar det som att han gör det utan att riktigt reflektera... bara följer med, skjuter ett skott eller två och är sedan nöjd. Eller snarare rastlös, vill vidare och söker någonting nytt. Han förstår inte att njuta av en fulländad jaktdag när hunden flämtande hämtar in den tjugonde eller tjugofemte anden, när ryggen värker av de två råbockarna man måste släpa genom skogen, eller när regnbågen tar flugan i det sista kastet när mörkret har lagt sig.
Han förstår inte att njuta av de traditioner som XXX vilar på och som vår ätt vilar på.
Undrar om det känns tryggare att falla i sällskap?


http://bloggar.se/om/jakt
http://bloggar.se/om/samh%E4lle

Dammen börjar växa igen. Det har varit för varmt i sommar och för lite regn. Det är visserligen bra för 
änderna men regnbågarna kommer snart att bli lite ledsna och det finns alltid en risk för vattenkvaliteten. Kräftorna behöver bra vattenkvalitet.
En av de som vi skjutsade hem i natt har koppling till kommunen. Han höll på och snackade om att vår park borde öppnas för allmänheten. Jag låtsades om som att jag inte hörde honom. Varför skulle den det. Varför skulle vi behöva släppa in en massa främmande människor på vår mark så att de kan skräpa ned, tjuvfiska och skrämma djuren.
Jag tror att han och de andra bara är avundsjuka. Samtidigt förstår jag inte varför de tillåter sig att vara det. Vår familj har bott här på XXX i åtta generationer. Vi är XXX. Det är vårt och ingen annans. Det har gått i arv från generation till generation och vår ätts blodlinje skär rakt genom tiden. Det här är vårt gods, vår park, vår damm, våra fiskevatten, vår jakt, våra marker och våra byggnader. Hade det inte varit det och hade inte vår ätt bevakat våra rättigheter genom århundradena så hade allting spritts för vinden och en massa rika uppkomlingar hade försökt göra konferensanläggning eller ålderdomshem av det här. Kanske hade någon sån där fackförening köpt in det för medlemmarnas pengar i officiellt syfte att ordna en kursgård men i dolt syfte för att pamparna skulle kunna bo ståndsmässigt och leka fina för andras pengar. 
Men eftersom de inte har kunnat göra det, eftersom vår ätt sett till att hålla dem utanför godsets gränser så har de inte kunnat komma hit och spegla sig i glansen. Det gör dem avundsjuka och bittra. De verkar tycka att de ska ha lika stor rätt till vårt gods som vi har bara därför att de är avundsjuka.
Mina förfäder har inte slitit ont och expanderat godset bara för att framtida fackpampar, politiker och lata människor utan egna ambitioner ska kunna njuta dess frukter. Men i Sverige verkar det anses vara fullt tillräckligt skäl för att tycka så. Det räcker med att någon har det lite bättre så är det orättvist. Och är något orättvist så har man rätt att vara avundsjuk och då har man rätt...
Om de dessutom bara visste vilket jobb det är att hålla godset levande, vilka kostnader det är. Men det struntar de i. De ser bara den vackra ytan och det är den de vill åt. Jag hatar dem och deras larviga låtsasadliga namn. De har inget här att göra.

http://bloggar.se/om/jakt
http://bloggar.se/om/samh%E4lle

Det var pokerbord i natt.
En halv meter tjocka stenväggar räcker inte när pappa spelar poker. Det hördes genom hela slottet. Fastän de satt i stora biblioteket på andra sidan hördes det till mitt och brorsans rum. Det brukar inte vara någon idé att försöka sova så vi smög upp i salongen och kikade på spektaklet.  Som vanligt gick bra för honom. 
Jag undrar varför grannarna kommer tillbaka varje månad och spelar poker?. Varje gång slutar med att de blir förnedrade, fulla och gråtmilda. Pappa är sadisten som njuter av att förnedra dem och de är motsatsen som kommer och tigger efter mer. Och pengar förlorar de, i stort sett varje gång. Jag minns en gång när K inte ville ha grogg och bryskt fick veta att det inte gick för sig att sitta nykter vid pokerbordet.
Jag tror pappa håller koll på dem och ser till att alla dricker för mycket. Själv är han ju närmast immun mot alkohol. Kanske är det där tjusningen ligger. Grannarna får komma hit och supa sig redlösa på slottet. Kanske får de inte det hemma. Här får de det och sedan förlorar de pengar. Pappa ger generösa krediter och när de är så fulla att de inte ens tittar på sina kort hjälper han dem att höja insatsen och syna.
Jag och brorsan fick skjutsa hem de andra till YYY. De var alla ganska fulla och K grät till och med. Jag undrar hur mycket han förlorade?
När de gick ut till bilen passade pappa på. Han kunde inte låta bli att håna dem för deras efternamn. Inte för att de har "son"-namn, utan för att de har haft "son"-namn men har tagit sig namn med finare klang. Jag tycker att sånt är så onödigt. Har man det namn vi har behöver man inte skriva andra på näsan för att de har tagna namn. Alla kan inte vara som vi.
Undrar hur mycket pengar pappa vann?

http://bloggar.se/om/poker
http://bloggar.se/om/samh%E4lle

Vi pratade på rasten om vad vi hade för planer... vad vi skulle bli. En hävdade bestämt att han tänkte bli journalist (och synas på TV), en annan företagare (förmögen sådan), en tredje mäklare (ännu mer förmögen sådan) och den fjärde, hon ville bli riksdagspolitiker.
Det är inga dåliga mål men det gäller att sätta ribban högt. Jag undrar hur många som vaknar upp en dag när de är trettio år eller så och inser att de inte blev i närheten av vad de hade tänkt sig. Blir man besviken, eller låtsas man som ingenting?
Ingen frågade mig. Det verkade som att alla redan visste att jag ska bli godsägare. Det är inga planer utan det är precis vad jag ska bli, vare sig jag vill eller inte. Det har nämligen far bestämt.
För ett ögonblick funderade jag på att säga att jag ville bli någonting banalt och simpelt, som lärare eller butiksanställd. Men som sagt var, mitt uppdrag är att ta hand om gården, huset, djuren, markerna, skogen och åkrarna. Vare sig jag vill eller inte.