Postiljonen och prästen
Vår lantbrevbärare är en besynnerlig människa. Internt i familjen kallar vi honom postiljonen. Det var pappa som började använda uttrycket efter att postiljonen hade kört över och förstört en trädgårdskratta. Postiljonen har accepterat sitt smeknamn, ovetande om att pappa syftar på hjon i ändelsen.
Icke desto mindre är postiljonen en besynnerlig människa. Han sladdade ständigt i gruset utanför huset ända tills den dag pappa placerade krattan under hans bildäck. Däcket gick naturligtvis sönder. liksom krattan, och pappa skällde ut honom för att han inte såg sig för var han körde.
En parentes i sammanhanget är att pappa också bråkade med Kungliga Postverket och lyckades utverka en utbetalningsavi från verket på fem tusen kronor för krattan. Jag tror att han till och med slapp betala expeditionsavgiften när han löste in den.
Nåja. Ända sedan den händelsen har postiljonen kört försiktigt i gruset. Men i dag hände något. Jag var hemma hela dagen och tvättade och fixade lite annat. Från köket bevittnade jag den gula bilens stormiga entré, stopp och sorti. I ett moln sladdade han i gruset, och körde lika häftigt iväg. Han har inte gjort det på över ett år, men nu plötsligt. Och att det var samma postiljon som tidigare råder det ingen tvekan om. Det långa stripiga håret känner jag väl igen.
Men varför har han börjat igen? Vet han att pappa och mamma är bortresta? Och hur kan han veta det. Och i så fall, är det skäl nog att börja bete sig som en flåbuse igen?
Så var det med postiljonen. Sedan har vi det andra hjonet...
När jag kom ned i morse i köket satt Sebastian vid frukostbordet, iklädd prästkläder. Jag känner ingen människa som missförstått de tio budorden så mycket som han. Hans förklaring till det udda klädvalet var att han inte hade några andra rena kläder och att han hade hittat kläderna på vinden. Valet stod mellan en översteuniform från 20-talet och prästkläderna. De senare var hyggligt rena och luktade inte av år på vinden...
Så, det var därför jag stannade hemma för att tvätta. Vem vill ha en storebror som leker präst?
http://bloggar.se/om/jakt
http://bloggar.se/om/samh%E4lle
Icke desto mindre är postiljonen en besynnerlig människa. Han sladdade ständigt i gruset utanför huset ända tills den dag pappa placerade krattan under hans bildäck. Däcket gick naturligtvis sönder. liksom krattan, och pappa skällde ut honom för att han inte såg sig för var han körde.
En parentes i sammanhanget är att pappa också bråkade med Kungliga Postverket och lyckades utverka en utbetalningsavi från verket på fem tusen kronor för krattan. Jag tror att han till och med slapp betala expeditionsavgiften när han löste in den.
Nåja. Ända sedan den händelsen har postiljonen kört försiktigt i gruset. Men i dag hände något. Jag var hemma hela dagen och tvättade och fixade lite annat. Från köket bevittnade jag den gula bilens stormiga entré, stopp och sorti. I ett moln sladdade han i gruset, och körde lika häftigt iväg. Han har inte gjort det på över ett år, men nu plötsligt. Och att det var samma postiljon som tidigare råder det ingen tvekan om. Det långa stripiga håret känner jag väl igen.
Men varför har han börjat igen? Vet han att pappa och mamma är bortresta? Och hur kan han veta det. Och i så fall, är det skäl nog att börja bete sig som en flåbuse igen?
Så var det med postiljonen. Sedan har vi det andra hjonet...
När jag kom ned i morse i köket satt Sebastian vid frukostbordet, iklädd prästkläder. Jag känner ingen människa som missförstått de tio budorden så mycket som han. Hans förklaring till det udda klädvalet var att han inte hade några andra rena kläder och att han hade hittat kläderna på vinden. Valet stod mellan en översteuniform från 20-talet och prästkläderna. De senare var hyggligt rena och luktade inte av år på vinden...
Så, det var därför jag stannade hemma för att tvätta. Vem vill ha en storebror som leker präst?
http://bloggar.se/om/jakt
http://bloggar.se/om/samh%E4lle
Kommentarer
Trackback
