En plats där tiden står stilla - där allt är evigt
Sebastian och jag stod en stund nere på stenen vid dammen igår kväll. Det är en plats där vi tillbringat många stunder genom åren. Stenen ligger vid den plats där ån, eller om det kanske mer liknar en bäck, rinner ut i dammen. Det är en stor sten som är flat på ovansidan. Stenen markerar slutet av ån och början på dammen. Vattnet slingrar sig i försiktiga och sirliga virvlar på var sin sida om stenen innan det tumlar ut i den mörka dammen.
Just på den stenen stod vi och betraktade slottet, parken, starrängen och hagmarken. Det är en underbar plats där tiden står stilla. Mina förfäder anlade dammen, farfar lät föra dit den stora stenen och det är jag som har skött om den i flera år. Det är jag som har sett till att kräftorna trivs och det är jag som matar in änderna med foderautomaten. Det är mitt paradis där tiden står stilla. Hit når inte förändringen.
Varma sommardagar och kvällar har vi legat och slöat på stenen innan vi kastat oss ut i vattnet. Kyliga vårkvällar har vi stått och huttrat i väntan på att regnbågarna ska hugga och nu på hösten är det den bästa platsen att ställa upp en skärm till andjakten. På vintern är den som gjord för att sitta på och snöra på sig skridskorna.
Trots att Sebastian är den äldre av oss två har han bara skrattat åt mitt arbete nere vid dammen och kallat det för mitt pastorat (syftar nog på pastoral). Han borde förstå att värdera det vi och våra förfäder har skapat men struntar oftast i att vårda traditionen på XXX. Men inte alltid. När han har sällskap brukar han gå på månskenspromenader ned till stenen. Då duger den.
Jag hoppas att jag någon gång kommer att få egna barn så att de så småningom kan ta vid, att de ska lära sig simma i dammen och ligga och slöa i sommarsolen på stenen. De blir nionde generationen av vår ätt på XXX och de ska upprätthålla de traditioner som vår ätt alltid har haft. Och de ska så småningom ligga sida vid sida, mot mina axlar, i gravkumlet medan deras barn och barnbarn berättar för sina barn om deras förfäder. Och tiden ska stå stilla.
Jag hoppas att XXX aldrig förändras, att allting förblir som det alltid har varit och att vår ätt för alltid kommer att bo här. Men det är inte lätt, det ska gudarna veta. Samhället kräver ständigt in skatt, uppvärmningen kostar ohyggligt men om vi inte värmer huset får vi så småningom problem med fukten och underhållet. Djuren är krävande arbete och ständigt måste vi bevaka det som är vårt för att inte omvärlden ska försöka roffa åt sig det som är vårt.
http://bloggar.se/om/jakt
http://bloggar.se/om/samh%E4lle
Just på den stenen stod vi och betraktade slottet, parken, starrängen och hagmarken. Det är en underbar plats där tiden står stilla. Mina förfäder anlade dammen, farfar lät föra dit den stora stenen och det är jag som har skött om den i flera år. Det är jag som har sett till att kräftorna trivs och det är jag som matar in änderna med foderautomaten. Det är mitt paradis där tiden står stilla. Hit når inte förändringen.
Varma sommardagar och kvällar har vi legat och slöat på stenen innan vi kastat oss ut i vattnet. Kyliga vårkvällar har vi stått och huttrat i väntan på att regnbågarna ska hugga och nu på hösten är det den bästa platsen att ställa upp en skärm till andjakten. På vintern är den som gjord för att sitta på och snöra på sig skridskorna.
Trots att Sebastian är den äldre av oss två har han bara skrattat åt mitt arbete nere vid dammen och kallat det för mitt pastorat (syftar nog på pastoral). Han borde förstå att värdera det vi och våra förfäder har skapat men struntar oftast i att vårda traditionen på XXX. Men inte alltid. När han har sällskap brukar han gå på månskenspromenader ned till stenen. Då duger den.
Jag hoppas att jag någon gång kommer att få egna barn så att de så småningom kan ta vid, att de ska lära sig simma i dammen och ligga och slöa i sommarsolen på stenen. De blir nionde generationen av vår ätt på XXX och de ska upprätthålla de traditioner som vår ätt alltid har haft. Och de ska så småningom ligga sida vid sida, mot mina axlar, i gravkumlet medan deras barn och barnbarn berättar för sina barn om deras förfäder. Och tiden ska stå stilla.
Jag hoppas att XXX aldrig förändras, att allting förblir som det alltid har varit och att vår ätt för alltid kommer att bo här. Men det är inte lätt, det ska gudarna veta. Samhället kräver ständigt in skatt, uppvärmningen kostar ohyggligt men om vi inte värmer huset får vi så småningom problem med fukten och underhållet. Djuren är krävande arbete och ständigt måste vi bevaka det som är vårt för att inte omvärlden ska försöka roffa åt sig det som är vårt.
http://bloggar.se/om/jakt
http://bloggar.se/om/samh%E4lle
Kommentarer
Trackback
