Ansvar att leva sitt eget liv
Det har gått en tid nu. En ganska lång tid sedan mamma och pappa åkte.
Jag har klarat det bra. Sebastian har klarat det bra. Tillsammans har vi gjort det.
Nu spelar det inte längre någon roll om de kommer hem mer. Kanske enklare om de inte kommer hem, nu när vi har beslutat oss för att lämna slottet. Men om de gör det så är det deras problem. Inte mitt. Jag har mitt eget liv att leva.
Det är ganska mycket här i världen som inte spelar någon roll, om jag ska vara ärlig. Samtidigt är det förvånansvärt mycket som man fäster onödigt stor vikt vid. Det tog lite tid, men efterhand har jag förstått att det är mycket onnödigt man går och oroar sig för. Som jag ser det har man egentligen inga som helst plikter, annat än att leva sitt eget liv. Man kan inte vara någon annan än man är, man kan inte leva någon annans liv och man kan inte förställa sig. Inte hur länge som helst.
Jag är jag. Varken mer eller mindre. Jag har ingen skyldighet att leva samma liv som mina föräldrar levde, samma liv som mina förföräldrar levde och de före dem. Jag struntar blankt i vad ätten gjorde tidigare. Jag bryr mig inte om huruvida slottet går till någon annan eller inte. Det är inte mitt ansvar. Mitt enda ansvar är att leva mitt eget liv.
Det är en så befriande känsla att vara fri, fri i tanke och handling. Eller åtminstone så fri som man kan vara. Riktigt fri blir man nog aldrig. Det går inte att radera sitt förflutna, sina minnen och sina tankar. Men det går i alla fall att förlikas med sin historia. Då blir man fri, när man kan acceptera att saker och ting har varit på ett sätt men sedan rycka på axlarna och säga att det var då det. Nu ska vi vända blad och se framåt. Det gamla får vara som det är. Det är ingenting vi kan göra något åt.
Jag är den jag är. Varken mer eller mindre. Jag är den jag vill vara och jag ska förbli den jag vill. Jag ska leva så att ed som kommer efter mig - om det nu blir några - inte ska ärva någonting. Varken saker eller plikter, varken testamenten eller värderingar.
Vi har sparkat ut sekten. Vi har sagt åt våra grannar att de gör som de behagar. Jag har sålt det mesta av antikviteterna och så snart slottet skrivs över på oss kommer vi att sälja det. Jag tänker inte bry mig om att det kanske börjar regna in eller att buxbomen behöver vattnas. Det är inte mitt ansvar. Vems det är vet jag inte. Jag bryr mig inte. Jag är den jag är och vad jag nu tänker göra med mitt liv är mitt beslut. Mitt och ingen annans. bara jag kan leva mitt liv och jag väljer själv hur och om.
Och var mamma och pappa är? Det är klart att jag undrar men jag har lärt mig acceptera att det nu är på det här viset. Kommer de hem igen så kommer de att komma till ett nytt xxx där ingenting längre är som det har varit. Men så har det alltid varit. Tiden står aldrig stilla. Allting förändras, vare sig du vill det eller inte. Du kan inte stiga ned i samma flod två gånger...
SLOTT ADEL JAKT SNUS UPPLAND HISTORIA KÄRLEK
http://intressant.se/intressant/
http://nyligen.se
Jag har klarat det bra. Sebastian har klarat det bra. Tillsammans har vi gjort det.
Nu spelar det inte längre någon roll om de kommer hem mer. Kanske enklare om de inte kommer hem, nu när vi har beslutat oss för att lämna slottet. Men om de gör det så är det deras problem. Inte mitt. Jag har mitt eget liv att leva.
Det är ganska mycket här i världen som inte spelar någon roll, om jag ska vara ärlig. Samtidigt är det förvånansvärt mycket som man fäster onödigt stor vikt vid. Det tog lite tid, men efterhand har jag förstått att det är mycket onnödigt man går och oroar sig för. Som jag ser det har man egentligen inga som helst plikter, annat än att leva sitt eget liv. Man kan inte vara någon annan än man är, man kan inte leva någon annans liv och man kan inte förställa sig. Inte hur länge som helst.
Jag är jag. Varken mer eller mindre. Jag har ingen skyldighet att leva samma liv som mina föräldrar levde, samma liv som mina förföräldrar levde och de före dem. Jag struntar blankt i vad ätten gjorde tidigare. Jag bryr mig inte om huruvida slottet går till någon annan eller inte. Det är inte mitt ansvar. Mitt enda ansvar är att leva mitt eget liv.
Det är en så befriande känsla att vara fri, fri i tanke och handling. Eller åtminstone så fri som man kan vara. Riktigt fri blir man nog aldrig. Det går inte att radera sitt förflutna, sina minnen och sina tankar. Men det går i alla fall att förlikas med sin historia. Då blir man fri, när man kan acceptera att saker och ting har varit på ett sätt men sedan rycka på axlarna och säga att det var då det. Nu ska vi vända blad och se framåt. Det gamla får vara som det är. Det är ingenting vi kan göra något åt.
Jag är den jag är. Varken mer eller mindre. Jag är den jag vill vara och jag ska förbli den jag vill. Jag ska leva så att ed som kommer efter mig - om det nu blir några - inte ska ärva någonting. Varken saker eller plikter, varken testamenten eller värderingar.
Vi har sparkat ut sekten. Vi har sagt åt våra grannar att de gör som de behagar. Jag har sålt det mesta av antikviteterna och så snart slottet skrivs över på oss kommer vi att sälja det. Jag tänker inte bry mig om att det kanske börjar regna in eller att buxbomen behöver vattnas. Det är inte mitt ansvar. Vems det är vet jag inte. Jag bryr mig inte. Jag är den jag är och vad jag nu tänker göra med mitt liv är mitt beslut. Mitt och ingen annans. bara jag kan leva mitt liv och jag väljer själv hur och om.
Och var mamma och pappa är? Det är klart att jag undrar men jag har lärt mig acceptera att det nu är på det här viset. Kommer de hem igen så kommer de att komma till ett nytt xxx där ingenting längre är som det har varit. Men så har det alltid varit. Tiden står aldrig stilla. Allting förändras, vare sig du vill det eller inte. Du kan inte stiga ned i samma flod två gånger...
SLOTT ADEL JAKT SNUS UPPLAND HISTORIA KÄRLEK
http://intressant.se/intressant/
http://nyligen.se
Kommentarer
Trackback
